Då äntligen är vi på väg söderut igen. För några timmar sen nådde vi platsen för olyckan. Backen var brantare än vad jag minns så denna gång tog jag det lite lugnare utför. Inga nya skador. En god revansch helt klart!
Dagsetapperna är nästintill olidligt korta. Hittills 8 kilometer som längst. Kom till Ramundberget i fredags. Tältade i 23 minusgrader, kallaste tältnatten någonsin för oss båda. Även ett verkligt effektivt sätt att snabbt ställa om sig från tidigare veckors värmefrossa inomhus. Eftersom båda var redigt förkylda och ingen av oss hämtat upp aptiten efter maginfluensan stannade vi ytterligare en natt. Försökte truga i oss mat genom att båda dagarna käka finlirsfrukost på fjällgården. Hjälpte dock föga.
Söndag började vi skida. De första kilometrarna var svinigt tunga för Emanuel som släpar på i princip all packning. Att dra en pulka i ett par decimeter ospårad lössnö är redigt tungt som det är. Tillsammans med 200 höjdmeter de två första kilometrarna blir det riktigt krävande. Särskilt om en dessutom inte ätit ordentligt på en vecka och det är första gången en drar pulka. Jag släpar nästan enbart på mig själv och bara det är jobbigt nog. Så all heder åt Emanuel!
Mitt knä har svullnat lite men annars håller det bra. Spänner på ortrosen hårt och låser den i böjt läge för att fixera benet i en position så det inte går att överböja det.
Vi tar en dag i sänder. Inte många mil kvar, men räknar med att vara ute i mer än en vecka till. Vi har det gott här ute i vinden och det oändligt vita. Solen visade sig en stund idag, annars är det mesta mjölkaktigt. Ledkryssen syns nätt o jämt i nordlig riktning då de blivit frostiga. Det är en underlig tid här uppe med tanke på hur mycket folk det var här i våras. Vi underhåller oss med choklad, sömn och Mumin.
Fint är det!
Igår (torsdag) kom vi åter igen till Ramundberget. Så himla skönt att lämna Skars- och Helagsfjällen för denna gång. Vädret har varit ganska så nyckfullt och prognoserna har knappt gått att lita på. Förutom att vi blev vindfasta i Svaletjakke i två nätter har det gått bra. Ingen av oss är väl riktigt på topp men hostar i alla fall inte längre. Var dock helt slutkörda efter 15 km, längsta dagsetappen hittills. Så när vi fick ett rimligt pris på ett rum för natten med frukost här på fjällgården kom det nästan en tår. Blev så galet glada. Hon fina människan i receptionen avslutade det hela med att säga ”här är koden till relaxen också”. Hahaha, det var som en sjuk galen dröm! Rummet som skulle vara av lite lägre standard innehöll två sängar med lakan och don och en innetoalett samt en oerhört stor tvättho. Ja, vi undrar då sannerligen hur de andra rummen ser ut om detta är budget.
För bara några dagar sedan funderade vi på hur det kändes att vara en av dem som faktiskt bodde här inne på riktigt och inte de som slår upp tältet utanför och hänger i lobbyn.
Nu vet vi:-)
