Dag 6 Ramunberget- Fältjägarstugan, 14 km.
Just när vi hade satt upp tältet igår afton kom en längdskidåkare förbi, Göran. Han bjöd in oss till sin stuga några hundra meter bort. Vi hade egentligen tänkt att ta en tidig kväll, men bestämde oss ändå för att kika förbi. Det är vi glada för! Det blev en fin kväll med intressanta samtal.
På morgonen kom vi iväg i niotiden. Dagens stigning genom björkskogen hade jag fasat för, men det gick oväntat lätt. Min ena stighud lossnade då det bildats is i slutet av den. Den ville inte fästa igen trots två försök att värma den i innerfickan. Emanuel kom då på att vi skulle kleta på lite extra burkvalla på skidan där stighuden fäster och det funkade.
Dagen flöt på bra trots att det blåste ganska friskt. Vi lunchade i Svaaletjahke och strax innan tre nådde vi Fältjägarstugan. Vi funderade på att slå upp tältet men det slutade med att vi sov inne när vi såg hur vinden tog i utanför. Stugvärden Gunnar bjöd på riktigt trevligt sällskap och just som vi skulle till att ta en kopp kaffe och te tillsammans dök det upp ytterligare en skidåkare, Olle. Han hade kommit med bussen till Ramundberget och startat någon timme senare än oss. Det blev en trevlig afton.
Dag 7 , Fältjägarn- Helags
En verkligt härlig dag med god sikt. Vi fick dock inte se Helagsmassivet i sin fulla skapelse. Passerade eländesbacken där jag för fyra år sedan slet av korsbandet och ett ledband. Tycker inte om det stället. Förra våren när jag skidade mellan Vålådalen och Grövelsjön gick jag fritt (utanför leden) mellan Helags och Fältjägaren för att undvika denna plats. En av dagens höjdpunkter var att få testa Olles vindsäck. Har funderat på hur det är att vara i en sådan. Det blåste inte så mycket just vid provtillfället men det blev absolut varmt och trivsamt där inne.
Väl på plats på fjällstationen checkade vi in i 8-bäddsrummet. Vi fick ha det för oss själva. Ännu har tursäsongen inte kommit igång på riktigt. Matlagning och bastubad, skönt att få ta igen sig på det sättet. Vi är inte vana att tura mellan stugor som vi kom att göra här uppe då det blåste så pass mycket att vi inte ville slå upp tältet.
Helags bjöd på trevliga möten. Bland annat med en familj på tre som gick med sin tvååring i pulka från Ljungdalen, Olle som vi träffade vid Fältjägaren och sedan två kvinnor som precis som vi skulle vidare mot Sylarna.
Dag 8, Helags- Sylarna, 21 km.
Vissa dagar är verkligt svåra att berätta om. Det slår mig ofta hur mycket mötena med människor här ute påverkar mig. Inte sällan hamnar samtalen direkt på en slags djupare nivå än hemikring. Dagen skulle visa sig bjuda på mer än så.
Strax efter nio beger jag och Emanuel oss iväg. Det blåser redan en ganska frisk medvind och styrkan ska öka upp till 20 m/s mot kvällen. Snön böljar som vågor längs marken. Det är så fint tycker jag när det driver på det sättet. På en topp väster om oss yr snön. Det ser ut som om den håller på att lösas upp. Vi åker förbi de två kvinnorna som vi träffade kvällen innan. De har även två hundar med sig. I halvtolvtiden når vi vindskyddet vid Miesehktjahke. Vi lunchar till strax efter tolv och möter de två kvinnorna och hundarna på vägen ut. En mil kvar till Sylarna. Vi skidar på och föret är fint. Stannar och fotar lite då och då. Ser en flock renar.
På väg runt Herrklumpen upptäcker vi att vinden ökat rejält. Det tar i på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har förvisso vinden i ryggen men det är inte enbart av godo då marken är täckt av is och vi är på väg nedför. Vinden tar tag i min pulka och får den att svänga runt och jag hamnar baklänges. Tur nog lyckas jag få stopp på eländet innan jag far utför. Det börjar bli dags att komma fram till fjällstationen nu. Vi skidar på så gott vi kan i den tilltagande vinden. Emanuel noterar att någon håller på att gräva ner ett tält och skotta upp en vall kring det i en dal en kilometer från stationen. Vi är glada över att vi bestämt oss för att sova inne.
Precis när vi närmar oss stationen upplever vi det som att vinden ökar ytterligare. Nu börjar det bli obehagligt att vara utomhus. Vi åker runt knuten för att finna lä och ta av oss pulka och skidor. Det visar sig att det suger i ännu mer där. Plötsligt får vinden tag i min pulka och kastar runt den. Det ska mycket till för att en pulka på runt trettio kilo ska fara runt. Jag trasslas in i skaklarna och ramlar över Emanuels pulka. Det blåser så himla mycket nu. Vi hoppas nästan att någon ska se oss och komma ut och hjälpa oss. Jag har svårt att komma åt selen och vinden är beredd att slita iväg allt i dess väg. Jag lyckas knäppa lös mig och får av skidorna. Är nära att tappa en skida men får tag på den.
Det är svårt att förklara hur det var där och då. Vi hade verkligt svårt att gå några fåtal meter i motvinden för att komma in på stationen. Vi fick kämpa oss runt knuten med alla prylar och samarbeta för att inte något skulle fara iväg.
Väl inne pustar vi ut, omtumlade men glada över att vara inne. Så kommer vi att tänka på de som fortfarande är där ute. Hur i helsike ska det gå för dem!? Vi noterar tiden och försöker räkna ut när de bör vara framme.
Vi berättar läget för några som jobbar där. Så väntar vi på vårt rum medan vi håller utkik genom fönstret mot leden. Vi väntar i bastun och håller utkik genom fönstret mot leden. Klockslaget kommer och vi tänker att nu MÅSTE de komma fram. Oron smyger sig på. Snart kommer det börja skymma. Tillslut är det nästan olidligt. Det är som om det rasar där ute. Snön yr och vinden viner. Vi duschar snabbt och när jag slänger en blick på klockan blir jag rädd. 17:40. Jag kastar på mig kläderna och tänker att nu måste vi tillkalla hjälp. Och varför har vi inte gjort det tidigare!? Precis som jag öppnar dörren ut mot receptionen hör jag något om att personalen precis pratat med polisen. Jag frågar vad som händer och de berättar att en av kvinnorna tillkallat polisen då de har kommit ifrån varandra där ute, men att de nu är några hundra meter från stationen. Jag tror jag ropar rakt ut i lycka. Springer förbi herrarnas omklädningsrum och hojtar till Emanuel att vi måste ut och möta upp dem. Han har redan sett dem genom fönstret och är på väg. Vi kastar på oss full klädmundering och sedan ger vi oss ut. Fy fasen. Vi får kämpa oss mot dem. Sikten är nästan obefintlig och det går inte att andas i motvinden. Vi tar ett ledkryss i taget. Stannar vid varje, spanar och vilar. Ett till. Söker och söker med blicken. Tillslut ser vi dem. Jag blir så HIMLA glad. Vill bara springa fram och krama om dem båda två. Berätta vilka hjältar de är som tagit sig framåt. Gosa med hundarna och så vidare. Alltså, jösses vad vi får kämpa på tillsammans dessa 50-70 meter fram till fjällstationen. Jag springer fram till den ena och tar pulkan från henne så hon kan fokusera på att enbart gå framåt sedan skyndar jag mot fjällstationen. Emanuel tar den andras ryggsäck och krokar sedan arm med dem båda. Den ena hunden blåser upp och omkull och tumlar iväg ner för en slänt, men tar sig tillbaka.
En av hundarna hade tidigare dragit pulkan men allt hade trasslat till sig när det blev så stark vind och de skulle ta sig fram över isen. Hundarna ville springa nära dem, repen hade trasslat ihop sig. De hade kommit ifrån varandra. Tappat en skida och en stav då de inte tordes skida ner för backarna. De har alltså pulsat fram i ca tre kilometer.
Huruvida, jag tar mig fram till fjällstationen och lämnar över pulkan till en av dem som arbetar där och som också kommit ut för att hjälpa till. Sedan vänder jag tillbaka. Jag är helt slut redan. Efter bara lite mer än hundra meter sammanlagt. Jag kan inte se dem nu fast än de knappast kan vara mer än 40 meter bort. Tillslut når jag dem igen och tillsammans tar vi oss fram och in. Jag och Emanuel är så otroligt imponerande över att de tagit sig fram. Vilka kämpar! De är vid gott mod trots allt. Vi vågar inte tänka på vad som skulle kunna hänt.
Jag orkar knappt berätta om tältaren och medföljande magont på grund av ORO. Ju mer vinden ökade, desto mer kom vi att inse att tältning i detta väder nog är ganska omöjligt trots uppskottade vallar eftersom snön bara yr iväg.
Åh jösses. Vilken kväll. Nödljuset hade slagits på för att kvinnorna lättare skulle se stationen men efter att strömmen gått så fungerade det inte. Vilket ju skulle vara en verklig hjälp om tältaren försökte ta sig fram. Emanuel kontaktade polisen för att rådfråga dem och underrätta dem om läget. Timmarna gick och vi började tänka på morgondagen. Att vi skulle skida fram till tältet om vinden tillät. Det var svårt att inte tänka på vad som skulle kunna ske med personen under natten.
Men så plötsligt när Emanuel ska gå ut i tamburen och hämta något står någon där. Han tror först att det är vaktmästaren och frågar om han varit ute. Mannen svarar på engelska och Emanuel frågar om han kom nu. Han svarar ja. Precis då kommer jag ut och Emanuel ropar att han är här, tältaren är här! Vi måste sett ut som två barn på julafton så glada som vi var att se honom! Gaah kan knappt skriva om detta för blir så berörd. Han var också glad. Han berättar om hur han grävt i timmar och att det inte har hjälpt. Hur han försökt sova men tältet har fladdrat från sidorna mot honom. När tältduken tillslut blåste ner i hans ansikte uppifrån insåg han att det var dags att lämna det och försöka ta sig till fjällstationen. En tältstång hade då knäckts. Så han packade pulkan inifrån tältet, övergav tältet och med hjälp av sin gps-klocka tog han sig fram till stationen. På först tio meters håll hade han sett de få ljusen från stationen.
Vindstyrkan ökade betydligt snabbare än vad väderleksrapporten utlovade och med mycket högre vindstyrkor än förutspått. I efterhand hörde jag att det blåst mellan 30-40 m/s i byarna uppe vid Sylarna.
Nej, nu får det vara nog. Lägger upp fortsättningen någon annan dag. Jag är fortfarande skärrad upptäcker jag nu när jag skriver om detta.
Bra jobbat ni som orkat läsa hit! Är inte så bra på detta med kort och koncist, särskilt inte när känslorna kommer nära.
Ha det så länge!
